Hopp och förtvivlan

Lina Hjorth

Lina Hjorth

Jag tror att det är dags att vara ärliga och jag börjar nu: Jag är rädd. Skiträdd.

Tanken på den framtid mina barn kan gå till mötes ger mig en förtvivlad klump i halsen som inte går att svälja ner. Den omedelbara totala kärleken till ungarna grumlas alltid av en smula panik. Helst av allt vill jag bara stoppa huvudet i sanden och låtsas som ingenting. Sätta på en glättig film och vältra mig i hoppet om att allt kommer att ordna sig.

Handen på hjärtat: Är ni inte fler som åtminstone då och då har huvudet i sanden och gärna vill ha kvar det där? Jag förstår det. För det låter ju helt obegripligt egentligen. Ofattbart och nästan påhittat. Tänk att världens ledare har gett upp 2-graders-målet. Tänk att vi, med dagens utveckling, troligtvis rullar mot en fullständig och ganska snar ekologisk kollaps. Tänk att det finns en väldigt stor risk att våra barn och barnbarn får möta en värld där vi inte kan skydda dem från svält, torka och sociala konflikter. Nedbrunna regnskogar, massdöd av djur, förstörda hav.

Nej, det vill man ju inte tänka på.

Klimatfrågan blir ofta teknisk. Full av siffror och begrepp som är knepiga för de allra flesta. Vi pratar om procentenheter och inte om vattenbrist. Om tekniska lösningar och inte om våra innersta rädslor. Faran med att reducera klimatfrågan till avancerade beräkningar är inte bara att frågans allvar går många om intet utan också att det framstår som om lösningen är inom räckhåll och att våra makthavare har full kontroll. ”Det går åt åtminstone rätt håll” är politikernas samlade budskap trots veckans skräckrapporter.

Och så är det ju inte. Vi går åt fel håll. Tokfel håll.

Vi skulle behöva stanna upp och lägga allt annat åt sidan. Vara ärliga. Jag vill se Reinfeldt med tårar i ögonen säga att han är rädd. Jag vill se Löfven darra på underläppen och säga att vi står inför ett hot som vi inte riktigt vet hur vi ska hantera. Jag vill se dem skaka hand och säga att vi ska lägga alla andra frågor åt sidan och fokusera på klimathotet. Jag vill att våra makthavare känner stöd att göra just så och att de som inte kan och vågar väljs bort.

Vem ska se till att det blir så då? Vem ska få våra makthavare att darra? Jag tror att vi är många som hoppas att någon annan ska ta hand om det. En expert eller professor eller president nånstans. En ansvarstagande mamma och pappa som tar hand om oss och styr upp saker och ting.

Men om vi nu ändå ska vara ärliga så är det ju så här: Ingen annan kommer att göra det om inte du gör det. Det hänger på dig. På mig. På oss.

Lina Hjorth

Jag vrålar för Harry (9), Sigge (7), Elis (2) och alla andra världens ungar.

Recent Posts
Showing 3 comments
pingbacks / trackbacks