Resedagbok del 2: Nu åker vi!

 In Föräldravrålet/blogg

Gästbloggare: Maria Wolodarski.

Fredag den 9 juni.

Första dagen på sommarlovet för Sonia och härligt att direkt ge sig av på tågresa. Vi är på väg mot vårt första byte i Köpenhamn och sträckan som annars brukar kännas lång är nu bara en början. Sonia har det bra. Hon spelar spel, ritar och sneglar ut då och då. Vackert utanför fönstret. Grå, lite kylig eftermiddag men skön grönska efter välbehövligt regn. Ofrånkomligt funderar jag på vad som kommer hända med allt detta vackra, men en kram och en puss från min medresenär gör att det känns bättre för stunden.

Som vanligt när vi reser med tåg blir det pannkakor från bistron för Sonia. När man är på resa får man äta med händerna, det blir tydligen extra gott då. Vad bra ändå att det nu finns så pass bra ekologiskt utbud i bistron.

Sonia på väg

 

Lördag den 10 juni, förmiddag.

Några timmars väntan en sen fredagskväll på centralstationen i Köpenhamn gick okej. Sonia stod ut trots att hon var väldigt trött. Chokladmuffins gjorde på något sätt susen. Hon ville helst ut i regnet och springa av sig, men några varv med flaxande armar som en fågel inne på stationen fick duga.

Nattåget Köpenhamn—Hamburg var väldigt sterilt, men okej. Det gick fint att borsta tänderna vid platserna och skölja munnen med medhavt vatten. Tyvärr fanns det inga liggvagnar på det här tåget så vi fick sova tillbakalutade. Sonia ville sova i min famn, det var länge sedan. Lite trångt och stelt, men mysigt ändå.

Tåget kom fram i mycket tidig morgontimme, 45 minuter innan utsatt tid och inga caféer fanns öppna. Som tur var hade vi varm choklad och munkar vi kunde äta på perrongen medan vi väntade. Jag underhöll mig med att betrakta persongalleriet. Alla som varit ute och rumlat och alla de typer som brukar samlas på centralstationer. Slogs av att förvånansvärt många försökte lägga skräpet rätt i de offentliga sorteringstunnorna. Det tänker jag är bra, att många försöker. Lite trött och lite ont i baken efter timmarna på perrongstolen, men vackert var det när morgonsolen tittade in genom stationstaket. Och fint att vara nära sin snusande unge.

Nu på tåget mot Köln. Raggardusch piggar ju faktiskt upp och klädbyte på toaletten funkar ju geschwint. Ostsmörgås på rekorderligt tyskt flerkornsbröd är det något särskilt med. Sonia spelar mer spel, ritar och sneglar ut någon gång på uppmaning. Vackert prunkande utanför fönstret. Samma fundering som tidigare om vad som ska hända med allt det fina kommer åter över mig och skuggar det härliga. Men jag gläds åt solpaneler och vindkraftverk här och var. Jag tycker de är vackra, som vår tids väderkvarnar, väderkvarnsrobotar. Vi roar oss en stund med att räkna dem.

 

Lördag den 10 juni, kväll.

Sista etappen Paris—Cannes påbörjad. Sitter på ovanvåningen i tåget, häftigt. Inte lika fint som de tyska tågen som var mer ombonade. Ett var som en rödlila sammetsfest inuti och på Sonias förslag togs många kort så hon kunde göra olika “poser” när det var så tjusigt. Dessutom kom de ut med serveringsvagn, men tyvärr fanns inga kakor till Sonia. Känns såklart att vi rest långt, men tycker ändå att det gått bra, även för Sonia. Vi har gjort det tillsammans. Sonia har så gott hon kunnat hjälpt till att bära väskor, letat upp våra platser i tåget och suttit ensam och passat väskorna när jag letat efter rätt perrong eller handlat något. Det är faktiskt skillnad att slippa hetsen, trängseln och kontrollerna på flygplatsen, de trånga sätena och och enformigheten på planet. Att få se ut och blicken möts av variation lockar ju till tankar och funderingar som inte alls infinner sig när man flyger. Den bästa bonusen är ju att få vara med sitt barn under lång tid och man gör något ihop. Även om irritationen och tristessen stundtals infinner sig.

Vi kom fram sent lördag kväll och det var fantastiskt skönt att lägga sig i riktig säng. Natten var inte ”lika kort” som på tåget som Sonia uttryckte det.

Recent Posts
Kontakta oos