Till Paris – Lena Kulin

 In Föräldravrålet/blogg

Kära medmänniska. Är du rädd? Jag är rädd. För tre månader sedan, i maj 2018, föddes vår dotter. I maj 2018 levde jag ännu med en återkommande vag oro för klimatförändringarna. De var något, visserligen mycket skrämmande, men avlägset. De hörde framtiden till. De skulle komma smygande, långsamt krypa sig närmare. De skulle kanske äga rum någon annanstans. Inte just precis här. Och definitivt inte nu! Trodde jag.

Redan i maj var det varmt. På BB gällde det att knipa ett bord i skuggan på balkongen vid matsalen. Att sitta med en nyfödd i det stekande solljuset var inte att tänka på. En vän påtalade redan då: det här är inte normalt, det här är klimatförändringar. Ändå ville jag inte förstå. Dessutom hade jag så mycket annat att tänka på. Ta hand om en liten bebis utan att försumma hennes storebror. Dricka mycket vatten, för amningens skull. Göra knipövningar. Planera handling, laga mat, betala räkningar, klippa gräs, besvara sms och mail, och så vidare. Tid att tänka på klimatet hade jag inte. Trodde jag.

Ni vet hur det gick: värmen höll i sig. Skogar brann. Skördar torkade bort. Solen gassade in i vårt kök, där jag satt med lillan på ena armen och höll hennes storebror i den andra. Strök honom över håret, kinden. Utan att förstå vad jag gjorde sökte jag tröst hos en tvååring, som glatt pekar på sina skor, utbrister ”dah?!” och nickar mycket bestämt. Inte nu, sa jag. Vi får vänta tills det blivit svalare. Lillasyster kan inte vara ute när det är 32 grader i skuggan. Ibland gick vi ut iallafall. Garderade med ett tjockt lager solkräm, faktor 50, solhatt, vattenflaskor, solglasögon (som tvååringen vägrar ha på sig) och solparaply, traskade vi bort till lekplatsen. Gungorna gick inte att använda, de var heta som stekpannor. Vi satt en stund i skuggan och öste sand i en hink. Gick sedan hem. Svettiga, törstiga, nära på utmattade. Och jag, med en stigande oro i bröstet, som jag försökte att inte föra vidare till mina barn. Nej, vi har inte njutit av vädret. Not one bit.

Vi åkte till en sommarstuga som funnits i familjen i minst 50 år. Instruktion före avfärd: ta med dricksvatten. Den grävda brunnen hade sinat. Så vi fyllde en tiolitersdunk och packade in oss i bilen. Väl på plats visade det sig att det inte bara var brunnen, utan även sjön där vi badar och den uppdämda dammen, som dunstat. Av den meterdjupa dammen återstod endast en tunn, tunn fåra. Där forsen brukar rasa fram rann inte en droppe vatten. Badstranden sträckte sig så långt ut att både bryggor och båtar låg på land. En familjemedlem som känt till trakten i 80 år hade aldrig varit med om något liknande. Plötsligt blev dricksvatten något dyrbart. Vi tvingades tänka efter. Sköljvatten efter disk, kokvatten efter matlagning, allt sparades och användes för bevattning i den alltmer uttorkade trädgården. Dessa erfarenheter lade sig som stenar på varandra i mitt bröst.

Första gången jag brast i gråt var då jag såg ett filmklipp på Instagram. Min bror hade stannat bilen för att släppa fram en kolonn med 44 polska brandbilar som kom för att hjälpa till att släcka skogsbränder. Hans kommentar: ”Här är de, hjältarna från Polen”, fick det att slutligen brista för mig.
Jag grät för att skogen brann och förstördes i torkan. För att bränderna var så stora och många att Sveriges resurser inte räckte till för att släcka. För att polska brandmän ville komma och hjälpa till. För att koldioxiden som träden lagrat frigjordes i atmosfären, vilket så klart bidrar till att förvärra den globala uppvärmningen än mer. För att människor evakuerades och med all säkerhet försattes i rädsla och ångest. För att solen bara fortsatte gassa och för att efterlängtat regn medförde åska och risk för fler bränder. Jag grät av vanmakt och rädsla. För att det med all säkerhet kommer att bli värre och värre och värre. För att mina barns framtid är i fara. För att det är så mycket vi måste ändra på och sluta med. För att omställningen går alldeles för långsamt. Och tårarna vill inte ta slut.

Hela den samlade erfarenheten av sommaren 2018 fick mig slutligen att förstå. Klimatförändringar och katastrofer är inte framtida skeenden”långt borta”. Det händer här och nu. Och forskningen talar för att det kommer att bli värre. Mycket, mycket värre. Men forskningen säger också att det finns väldigt mycket vi kan göra, som enskilda och som samhälle.

Jag har gripits av ångest, oro och djup rädsla. Men tårar släcker inga bränder. Därför har jag bestämt mig för att agera. På varje sätt jag kan komma på. Som mamma, som konsument, som övertygad anhängare av den gröna omställningen, som skribent, som politisk varelse.

Kära medmänniska, vad du än röstar på. Detta är min vädjan till dig: glöm inte sommaren 2018. Låt den bli den väckarklocka vi så desperat behöver för att inse: det är nu det gäller. Låt oss göra allt vi kan för att stävja den globala uppvärmningen.

Lena Kulin

Recent Posts
Kontakta oss

Not readable? Change text. captcha txt