Det är livets skönhet som bär

 In Föräldravrålet/blogg
Staffan Werme

Staffan Werme

Februarimorgonen ljusnar till dag. Nattfrosten har lagt sig som glaspärlor på grässtråna. På kullen bort emot grönsakslandet går råbocken och äter gammeläpplen. Det är vårvinter.

Jag är priviligierad. Bor på landet, straxt utanför staden. Har både naturens lugn och stadens möjligheter på bekvämt avstånd. Runt om mitt lilla hus finns de åkrar som jag och min familj långsamt återför till betesmarker. Marker som blir allt mer fulla av mångfald. Glädjen av att se blåvingarna fladdra över juniblomstren, när stängsel ska sättas och repareras, kan inte värderas.

Alla dessa bilder av naturens skönhet bär jag med mig i min andra vardag. Den som är fylld av möten, samtal, beslut och snabbhet. Den som sällan ger tid till eftertanke, som kräver omedelbar närvaro och omedelbar reaktion. Där man så lätt blir en del av en rörelse som man inte själv kontrollerar. Där ”någon annan”, alltid denna ”någon annan”, bestämmer riktningen. Och där det enklaste är alltid att följa med strömmen, med de andra.

I mer än 30 år har jag jobbat med klimatfrågan. Fick upp ögonen för den på en fjällvandring i slutet av 1970-talet. Jag och mina bröder gick veckoturer i obanad terräng, köpte var sin tidning på sista stoppet före fjällen och läste dem sönder och samman under vandringen. I en av dessa tidningar läste jag om att det var en svensk, Svante Arrhenius, som i slutet av 1800-talet insåg koldioxidens betydelse för klimatet, och om att man nu börjat oroa sig för kolkretsloppets påverkan på denna växthuseffekt. Och sedan dess har jag försökt leva så klimatsmart som jag orkat.

Det finns två huvudspår för att få människor att förändras. Det ena är hot. Vi kan hota med allt skrämmande som kommer att hända om vi inte tar klimatförändringarna på allvar. Då kommer, förr eller senare, människor att tvingas förändra sin vardag. Men frågan är vad det innebär, för samhället, för besluten, för människan.

Det andra huvudspåret är att skapa en grund för att själv vilja förändras. Att leda och uppmuntra människan till att ta eget ansvar, för att hon själv vill. Det är det som verkligt ledarskap handlar om. Och en sådan förändring sätter sig i hela människan.

Jag försöker leva så klimatsmart jag kan just för att jag fascineras så av den naturens mångfald som omger oss. Av blåvingarna och storspovarna. Av lärkan och nyckelblomstret. Och jag vill att mina barn, och alla andras barn, var de än bor i världen, ska ha samma chans som jag att få se denna naturens skönhet.

Min väg till klimatengagemang gick genom naturen. Andras kan gå helt andra vägar; kultur, företagande, internationellt engagemang. Men gemensamt är att vi måste hitta värden som väger så tungt att de låter oss stanna i den ström som ”någon annan” beslutat om, tar oss upp på stranden och själva bestämmer vägen för framtiden.

Staffan Werme

Jag vrålar för de barn jag aldrig sett och aldrig kommer att få se. De barn som redan idag drabbas av klimatförändringarna. Barn långt borta och nära, födda och ofödda. Men alltid lika värdefulla som mina egna barn som jag ständigt har omkring mig.

Recent Posts
Kontakta oss

Not readable? Change text. captcha txt