Dimridåer

 In Föräldravrålet/blogg
Charlotte Rudenstam

Charlotte Rudenstam

1984 befann jag mig på Filippinerna. Jag dök bland korallerna och fick en oslagbar skönhetsupplevelse. Jag var omgiven av tiotusentals fiskar i fantastiska färger. Det var som att, för en stund, uppleva paradiset på jorden.

2011 återvänder jag till Asien. Jag bor på en liten ö som kallas Coral Island, jag sätter på mig cyklopet och möter döden. Jag uppskattar att 90 procent av alla korallerna var döda och fiskarna lockades fram med vitt bröd.

Det gick verkligen inte att blunda för den miljöförstöring som skett på bara 25 år. Det var som att gå från en urskog med mångfald till ett kalhygge. Där satt jag i det som skulle vara paradiset och plågades av döden under ytan. Jag plågades också av plastflaskorna som guppade i vattnet och alla spår av människans konsumtion och av mitt eget bidrag till detta.

Jag var en sådan där som hade tygblöjor på barnen innan det var modernt. Det hände att jag följde med min pappa till obskyra lokaler för att köpa ekologiskt i början av 1980-talet. Jag gick till hälsokosten för att köpa diskmedel och toapapper som inte var klorblekt. Jag såg misstänksamt på människor som drack coca-cola eller köpte varor från andra multinationella företag.

Men sedan hände något. Jag orkade inte riktigt. Jag blev så ledsen över att se vad vi gör med Moder Jord. Jag minns våren 1988 då jag gick runt med barnvagnen i Stockholm och mötte den explosiva grönskan och hade domedagstankar på insidan. Är detta den sista våren? Sälarna dog på sommaren och alarmerande rapporter som smältande isar och andra exempel på vår rovdrift sipprade igenom mitt mammafilter.

Jag satt på jobbet omgiven av miljöjournalister. Jag kunde känna en hopplöshet i att de rapporterade om allvaret och att de flesta bara slog bort det. Jag hörde hur många människor som helst nonchalera frågor om miljön och senare klimathotet.

I min nära värld hade jag föräldrar som odlade biodynamiskt och vänner som åkte kollektivt och när jag zoomade ut såg jag dimridåerna som så många omgav sig med.Så under många år orkade jag inte riktigt se det. Jag blev lat. Jag blundade. Jag köpte visserligen mitt ekologiska mjöl, i vardagen gjorde jag förmodligen fler medvetna val än majoriteten – men jag kände ändå att jag inte riktigt bidrog med det jag kunde.

Nu går det inte att blunda längre. Dimridåerna behöver blåsas bort. Jag – och alla andra – behöver se vilka konsekvenser våra konsumtionsval får. Jag blir så trött på dem som säger: ”Men alla andra skitar ju ändå ner, så det spelar ingen roll vad jag gör…” eller ”Åk till en storstad i världen och se hur det ser ut där, vi gör redan mycket i Sverige.”

Men vänta lite nu.

Allt som befinner sig på Moder Jord är ömsesidigt beroende av varandra. Zooma ett ögonblick ut från jorden och se oss från universums perspektiv. Den lilla blå planeten. Vi är här tillsammans. Vi är som en organism. Det betyder att allt jag tänker och gör spelar roll – och det samma gäller för alla andra.

Och frågan är: Vill vi att mänskligheten ska bli en liten intressant parentes i jordens historia. Eller är vi värda något mer? Jag menar att vi är det. Därför är miljöfrågan egentligen den enda viktiga frågan. För vilka jobb ska vi kämpa om när vi inte längre kan leva på jorden?

Charlotte Rudenstam. Vrålar för Albert, Maja och Stella.
Inspiratör, författare och coach. http://lustochliv.blogspot.se/ http://charlotterudenstam.se/

Recent Posts
Kontakta oss

Not readable? Change text. captcha txt