Jorden försöker skaka oss av sig.

 In Föräldravrålet/blogg
Nike Markelius, Foto Cato Lein

Nike Markelius, foto Cato Lein

Berg av is i Arktis faller samman. Stora stycken av packad snö störtar ner i det svarta vattnet. Små öar av isflak guppar i gungande vågor. Minskar och försvinner. Vattenytan stiger. Vågorna ryter sig stora och starka. Slår mot de vita väggarnas sköra yta. Tidens is är svag. Den smälter ner i nattens vatten.

Svallvågorna når oss.

Vi ser isbjörnar på teve. De hoppar mellan isflaken. De får simma långt mellan dom. Marken ger vika under deras tunga kroppar. Jaktmarkerna minskar. Allt mer öppet hav. Ungarna orkar inte simma så långt. De går under i det svarta vattnet. Mödrarna hoppar vidare. Hungern river deras magar. Sälarna är någon annanstans.

Hur ska vi besvara frågorna? Hur ska vi möta blickarna?

Min äldsta dotter är femton år. Hon är inte arg på oss vuxna när jag frågar henne. Jag frågar flera gånger. Kanske för att jag tycker att hon borde vara arg på oss och skövlingen och våldtäkterna på den jord vi lämnar efter oss till henne och hennes barn. Hon borde vara ursinnig för att det byggs kärnkraftsverk och sprängs atombomber.

Men nej, hon vill titta framåt. Hon säger det är inte lönt att gräma sig över det som varit. Det som blivit. Vi har inte tid med det. Hon vill bli biolog. Hon vill arbeta aktivt med miljö och klimatfrågor. – Jag vill ägna mitt liv åt att försöka rädda det som räddas kan. Säger hon. Jag är djupt imponerad av henne. Hon har lärt sig allt om klimatsmarthet i vardagen. Hon är hängiven vegetarian och gör stora ansträngningar för att få också mig att sluta äta plågat kött. Hon fnyser när jag kvider framför teven när de visar kycklingfabriker, söndertuggade griskadaver eller djurtransporter där fåren travas levande på varann i containers utan luft för att forslas över halva Europa och hamna på något slakteri där de får halka runt i sin avföring innan någon skär halsen av dom. Hon skäller på mig när jag glömt det dagen efter och ÄNDÅ står i mataffären och säger: – Å vad jag är sugen på lamm! När jag låter den där sugenheten gå före insikten som jag egentligen har.

Hon är mycket starkare än jag. Hon står emot. Tveklöst. Hon vet att livsstilen inte håller länge till. Hon inser att var och en bara kan förändra sitt eget beteende och hoppas att så många som möjligt gör det samma och på så sätt förändrar vi världen. Hon vet att tankens kraft är större och starkare än impulsstyrda handlingar. Det är oerhört moget att lyssna på de inre rösterna och inte bara sträcka ut handen och ta det man vill ha.

Jag inser att det hon känner är en djup kärlek till vår planet. En djup kärlek till alla levande varelser på denna jord. Och att alla som bara vill tillfredsställa sina behov här och nu, de är oförmögna att älska livet fullt ut så som min vakna tonåring kan.

Hon vill kunna erbjuda sina barn något annat. Hon vill liv.

Stormarna drar fram. Sliter sönder hus och landskap i sin väg. Naturen slår tillbaka. Jordskorpan rister i förfäran. Städer skakas sönder. Tsunamivågor sköljer bort människor och byar i tusental. Kastar runt bilar och bussar. Naturen skriker tillbaka. Fattar ni ingenting?! Himlen öppnar sina portar och vräker ner regn och blixtar. Land svämmas över. Orkaner välter träd. Stränder och hamnar trasas sönder. Skogsbränder härjar.

Jorden försöker skaka oss av sig.

Och det är väl inte så konstigt. Att försöka få mänskligheten att ändra sina vanor för framtidens skull verkar vara lika svårt som att förflytta berg.

Att kärnkraften fortsätter att hållas i drift, trots upprepade olyckor med katastrofala följder och trots att kärnavfallsfrågan ännu är OLÖST, är ändå det största sveket mot efterkommande generationer.

Min yngsta dotter har fyllt 13 år i sommar. Hon har modet i blodet. Hon bär ett rebelliskt hjärta med högburet huvud. Hon vill protestera mot bilismen och dess hot mot klimatet. Hon tycker att trängselskatten ska gå till gratis kollektivtrafik. För då skulle fler låta bilen stå. Hon protesterar genom att förorda plankning. Det är också ett sätt att värna sin framtid, att peka fuck-you till vuxenvärlden som bara sitter på sina feta rövar i sina stinkande plåtlådor och konsumerar med skygglapparna på.

Hon är, till skillnad från sin syster, arg på vuxenvärldens ordning i mycket. Vreden kan vara en bra konstruktiv kraft. För hon har argumenten klara för sig. Står stadigt med punkkängorna på jorden och går sina egna vägar.

Hon har startat ett band med några jämnåriga tjejer. De har stjärnor i ansiktet och repar ”staten och kapitalet”. De har en naturlig blick för de världsliga sammanhangen och för dom är det självklart att visa motstånd mot det dom tycker är fel.

Hon kan säga att hon önskar att hon funnits till på 70-talet. Då fanns det inga tiggare på gatorna, inte lika mycket rasism, då fanns en kämpaglöd bland människor som ville förändring. Då fanns inget klimathot. Folk träffades irl och inte mest i smartphonen. Hon önskar att tekniken inte hade gett oss mobiltelefoner som stressar och splittrar. All denna teknik som alla måste ha, som blir gammal på ett halvår och slängs. Och så växer sopbergen med icke nedbrytbart material.

Hon säger ibland att det känns som att utvecklingen inte går att stoppa. Att det bara skulle gå om alla ville, men alla vill ju inte…

Men om man har med sig så mycket av sin historia och ser de positiva krafterna i den, så har man alla förutsättningar att omsätta det även i sin egen tid. Hon och hennes kamrater har modet och kärleken till livet i sina händer och ett visst mått av ilska måste kanske till för att ruska om och för att värna sin egen frihet och rätt till jordmån att växa som människa i.

Nike Markelius
Trummis, sångerska, kompositör, debattör, författare och konstnärlig ledare för Nike & Röda Orkestern.
Vrålar för Alva 15 år och Ailí 13 år.

Recent Posts
Kontakta oss

Not readable? Change text. captcha txt