Klockan tickar. Lisa Magnusson – Örebro

 In Föräldravrålet/blogg

En del av mig tvekade. En del av mig tvekade aldrig. Att skaffa barn – så djupt rotat i människans natur, och ändå något jag som ung vuxen 2019 ska behöva fundera över rimligheten i. Det var inte min egen förmåga att kunna vara en tillräckligt bra förälder som upptog mina tankar gällande att skaffa barn. Nej, det var det faktum att jorden inte behöver fler människor som förtär dess resurser och bidrar till dess förstörelse som fick mig att verkligen ifrågasätta min tidigare så självklara föreställning om att egna barn skulle vara en del av mitt liv. Men inte bara det – även en mycket stark oro över hur ett eventuellt barns framtid skulle se ut malde i min hjärna. Är det inte en rent av elak handling att sätta ett barn till världen som kommer att behöva växa upp med såväl hotet om klimatförändringarna som de direkta konsekvenserna av dem? Och hur ska jag förklara för honom/henne/hen att vi visste? Att alla forskarna sa att det skulle hända
men att vi ändå fortsatte att leva som att det inte fanns en morgondag? Att vi prioriterade resor, prylar och bekvämlighet framför hans/hennes/hens möjligheter att andas ren luft, uppleva naturen med alla dess fantastiska miljöer och arter och kanske rent av möjligheten för kommande generationer att överleva på denna planet?

Jag har inte svaren på frågorna ovan men nu, cirka tio månader senare, ligger han i alla fall här i min famn. Han vet ingenting om kolkraftens rök som bolmar ut eller permafrost som tinar, ingenting om toppmöten där politiker pratar och pratar men sällan lyckas omsätta ord i handling. Han vet ingenting om glaciärer som smälter, havsytor som stiger och vad klimatmigration kan komma att innebära. Med den djupaste av blickar tittar han på mig och det gör ont i hela min kropp. Han är det vackraste jag sett och jag förundras över hur liten han är. Han är oskuldsfullheten personifierad och han är helt beroende av mig. Det är på riktigt nu. Precis på samma sätt är hela hans generation, hans eventuella barns generation och därpå följande generationer beroende av alla oss som lever nu. Det är på riktigt. Klockan tickar.

Jag tror att det som ändå fick mig att skaffa barn, alla domedagsprofetior och rädslor till trots, var en kombination av den naturliga och starka längtan jag hade att leva med att barn vid min sida och det faktum att framtiden behöver starka individer som fortsätter att kämpa för att jorden ska blomstra och vara fortsatt beboelig. Vi får inte ge upp.

Den 27 september var jag och min då knappt fyra veckor gamla son Henry på klimatmarsch i Örebro. Till min glädje fick jag se att vi var många som samlats för att visa för politikerna att vi kräver att de lyssnar på forskarna och agerar därefter, nu och med kraft och mod. Greta Thunberg och unga över hela världen har gjort det tydligt för politikerna att förväntningarna på dem är höga. Henry och hans generation kommer att få leva med resultatet och döma oss alla efter vår insats. Har de att vänta ”a bright and beautiful future”? Det är på riktigt. Klockan tickar.

Recent Posts
Kontakta oss

Not readable? Change text. captcha txt