Möjliggör boende på landsbygden!

 In Föräldravrålet/blogg
Ingrid Blanck

Ingrid Blanck

Skolan börjar åtta. Snön yr utanför knutarna. Har vi tur kommer plogbilen på förmiddagen, har vi otur inte alls. Jag pälsar på mig så gott jag kan och trycker in oss i min trogna gamla Golf med fyrhjulsdrift.

Trots att vi har mer än två kilometer till busshållplatsen, och därmed kvalificerar oss för en åtråvärd plats på lilla skolbussen, vägrar chauffören att köra ända ner till oss. Vår sexåriga dotter ska i stället ta sig en kilometer till ”uppsamlingsplatsen”. Hur det blivit en uppsamlingsplats just där övergår mitt förstånd eftersom dottern är det första skolskjutsbarnet i byn på tio år, men chauffören hänvisar till kommunala bestämmelser. Vi bor vid en liten grusväg utan gatubelysning, där folk alltid åker fortare än vad som egentligen är lämpligt. Så vi kör henne till skolan i stället. En mil dit, en mil hem.

Vi flyttade hit från Stockholm 2006. Vi trivs på landet. Jag kan odla grönsaker (och ibland blir det faktiskt något att skörda). Grannen säljer närproducerade köttlådor. Vi har tjugo meter till bärskogen och våra sex får håller hagarna öppna.

Jag gör klimatpåverkanstestet på www.klimatkontot.se. Det är skapat av IVL Svenska Miljöinstitutet. De har totalt 190 anställda vid kontoren i Stockholm, Göteborg och Beijing. Det står att 95 % av de som jobbar där har akademisk utbildning. Det står inte hur många av dem som bor på landsbygden.

Samvetsgrant fyller jag in frågorna. Ibland undrar jag lite. Vad spelar det för roll om jag diskar under rinnande vatten? Vårt varmvatten kommer ju från vår egen brunn innan det värms upp i vedpannan. Varför är det viktigt, men inte ”Hur mycket av det du äter producerar du själv?

Jag jobbar mig genom testet. Handlar sällan kläder eller skönhetsprodukter, har inte flugit sedan 2010 när vi reste hem från Egypten och dottern kräktes ner halva flygplanet för hon hade magsjuka, vi sparar el… Jag känner mig nöjd.

Men så kommer den. Den förhatliga frågan för oss som vill vara klimatsmarta på landsbygden. ”Har du någon bil?” Jag gillar inte att jag kört barnet till och från dagis hela hennes uppväxt, men hade vi åkt kollektivt hade det tagit tre timmar att lämna och tre timmar att hämta. Sex timmars restid för att ta sig en mil dit och en mil hem. Utan bil är det omöjligt att bo på landet idag.

Jag önskar att samhället såg annorlunda ut.

Jag önskar till exempel att det fanns fler distansjobb. Varför måste man sitta på ett kontor i Solna och svara på mail, när man med dagens teknik lika gärna kan göra jobbet från ett köksbord i Sollefteå? Jag vet ju hur många det är som egentligen vill leva som jag gör, men som bor kvar i storstan för att de tror att det inte går. Det finns så mycket man kan ändra, men de politiska besluten fattas. Sedan vi gick med i EU har vår självförsörjningsgrad minskat med 30 procent. Riksdagspolitikerna bor inte på landsbygden.

Om jag kunde byta ut hälften av mina bilresor mot tåg och buss – eller stanna hemma i stället – skulle jag kapa minst två ton koldioxid från mitt klimatkonto. Mina utsläpp skulle då ligga på världsmedelnivå. Och om vi alla i västvärlden vore nere på dagens världsmedel kanske våra barn skulle ha en annan framtid.

Ingrid Blanck
Projektledare, ullhantverkare och landsbygdsbo
Vrålar för Harriet 6 år, David 15 år och världens alla barn

Recent Posts
Comments
pingbacks / trackbacks
Kontakta oss

Not readable? Change text. captcha txt