Vägen till insikt

 In Föräldravrålet/blogg

Carl-olof Stand

1972 läste jag – som nybliven far – Romklubbens bok “Tillväxtens gränser”. Den målade upp en mörk bild av världens framtid med kraftig överbefolkning, sinande oljetillgångar och matbrist. Vid omröstningen om kärnkraft 1980 ställde jag mig på linje 3-sidan.

Under 1980-talet läste jag Rolf Edbergs poetiska böcker om hoten mot vår miljö och gjorde också närradioprogram över Radio Sydost om miljöfrågor.

Men sen ebbade mitt miljöengagemang nästan ut. Romklubbens dystra profetior kändes avlägsna, jorden klarade ju av att härbärgera allt fler människor som genom marknadsekonomins osynliga hand genomsnittligt fick det allt bättre. Länder i framför allt Ostasien och Latinamerika lyfte sig ur fattigdom och nöd och började närma sig den västerländska levnadsstandarden.

Först under de allra senaste åren har mitt miljöintresse börjat vakna till liv igen. Som den läsande person jag är krävs det väl underbyggda slutsatser i böcker för att jag skall göra en tankegång till min. 2006 köpte jag “En obekväm sanning”, Al Gores bok om klimathotet. Den blev en väckarklocka. Dock inte särskilt långverkande – för ganska snart hade jag förträngt Al Gores budskap och klimathotet blev något som jag då och då skämtade om. Några grader varmare här i Sverige var väl egentligen något att se fram emot! Och om uppvärmningen nu ens existerade hade den kanske inte med koldioxiden att göra utan berodde på variationer i solens aktivitet.

Så kom i höstas Världsbankens rapport och min dotter engagerade sig i Föräldravrålet. 2 graders uppvärmning kan knappast undvikas och risken finns att temperaturen höjs med 4-6 grader. Nu skaffade jag diverse litteratur om klimatfrågan. Och idag är jag övertygad om att klimatfrågan är den fråga som borde vara nummer ett på den politiska dagordningen över hela världen. Eller kanske skall man säga miljöfrågan, eftersom det ju finns många olika miljövariabler som alla uppvisar orimliga exponentiella kurvor mot ett maximum som obönhörligt måste följas av katastrofala ras.

Men det är en sak att ta miljöhoten på allvar. En annan sak är att också göra något åt saken. En grundläggande åtgärd är att arbeta in miljö-/klimatansvaret i staters, företags och individers “samveten” – på ett sådant sätt att alla beslut får passera genom ett slags klimat-/miljöraster innan de effektueras. Där kan Föräldravrålet lämna ett viktigt bidrag. Trots att vi – såväl individer som företag , kommuner och de flesta stater – var för sig i ytterst liten utsträckning kan påverka klimatets utveckling genom egna åtgärder, måste vi ta ett eget ansvar för att också kommande generationer ska kunna leva ett rikt liv på den enda jord som står till förfogande.

Även i min personliga roll som lokal fritidspolitiker med kultur och fritid som fokus måste detta ansvar vara en ledstjärna. Även de relativt sett små beslut om idrottsanläggningar, kulturhus, föreningsbidrag, arrangemangsstöd mm som jag medverkar i måste passera klimat-/miljörastret. “Många bäckar små gör en stor å”, heter det ju. Förhoppningsvis kan de många små bäckarna samlas i en större å av klimatsmarta beslut.

Om några månader har jag sju barnbarn mellan 0 och 12 år. Har jag tur i livets lotteri kan jag kanske få uppleva 20 år till av livet på jorden. Men barnbarnen skall leva långt efter den tidpunkt när klimatkatastrofen – om inget görs – kan vara ett faktum. Tack Föräldravrålet för att ni ger världen ett litet bidrag till att skapa förutsättningar för att göra deras liv lika rikt och tryggt som det liv jag och min generation i vårt land hittills fått uppleva.

Carl-Olof Strand
Pensionär efter ett långt arbetsliv med ekonomi- och IT-frågor i Postens tjänst.
Kristdemokratisk lokalpolitiker i Tyresö.

Vrålar för Lukas, Anton, Embla, Sofia, Gunnar samt två barn som ännu inte lämnat den trygga tillvaron i sina mammors magar.

Recent Posts
Kontakta oss

Not readable? Change text. captcha txt