Viska, vråla, sjung!

 In Föräldravrålet/blogg
Christine Hellqvist

Christine Hellqvist

Det är det där med vrålet. Tonläget. Vilket funkar?

Är det bättre att viska? Enträget mala på? Sjunga kanske?

Jag har skrivit en låt om de lågmälda, om att det kanske är de som ändå hörs mest.

Jag vet inte. Antagligen är det blandningen av olika sätt att agera och reagera som funkar. Framförallt är det att vi är många, många, många. Som lär oss, delar med oss och aldrig slutar.

Inte förrän murgrönan klättrar på silons betongväggar och mossan gror i sprickorna
som jag skrev i en dikt tidigt 80-tal när den största fasan var kärnvapnen och kapprustningen (och kärnkraften för många av oss).

Och det är doften av de nyfödda som ger den kraft som behövs för kampen

Så började den dikten, som väckte mig mitt i natten när jag precis blivit mamma för första gången, till Jon. Den var han som brukade väcka oss, men den här natten var det ord som ville skrivas. Som kom ur oron, vanmakten och den samtidiga kamplusten. Det gick inte att stå ut med tanken på tusentals, tiotusentals missiler som kunde förstöra Jorden flera gånger om, och samtidigt hålla en liten nyfödd i famnen.

Många av kärnvapnen finns kvar men det är ett annat läge. Kanske.

Nu ser vi andra hot, som river hjärtat ur bröstet på oss – om vi vågar öppna ögonen. Och nya texter har kommit, som blivit sånger.

Vad ska vi säga till barnen/Att vi inget visste?
Ska vi säga till barnen/Att vi bara klättrade?
Vad ska vi säga till barnen/Att vi aldrig tittade ner?
Ska vi säga till barnen/Att vi tänkte inte på er?

En av de nya låtarna, som ska med på nästa platta. Vi är förenade heter den nog.

En försöker. En måste. Och nu har jag fem minuters promenad till min dotter och hennes man, som just flyttat till Masthugget. I ett av rummen i deras lilla trea står en vit begagnad barnsäng. Lillkillen Olle kom den 3 januari, underverk, mirakel. Ska hans första år, 2014, innebära någon sorts steg i rätt riktning, i det stora? I livsduglig riktning?

Han, det mjuka nya barnet, är värd det. Liksom rådjurskidet som föddes i Slottsskogen i somras. Liksom de skrangliga fölen på Amundöns strandängar. Liksom valarnas kalvar i de allt mer belastade haven. Alla barna våra.

Ska vi vara dem värdiga måste, måste allvaret komma nu, inta oss, tillsammans med kreativiteten, nyfikenheten, det aldrig sinande hoppet, lusten att bygga något vackert, annat, livsdugligt.

Viska, ropa, vråla, gråt, skratta, måla, filma, spela, skriv, sjung, sjung, sjung. Sluta aldrig.

Christine Hellqvist
Vrålar för bonusbarnet Ida, för Jon, Johanna och Olle. Och för alla människo- och djurbarn i världen.

Recent Posts
Kontakta oss

Not readable? Change text. captcha txt