En cynikers bekännelser

Daniel Sjölin

Daniel Sjölin

När jag som liten låg och tänkte på döden, så var det särskilt en sak med det hela som jag fann extremt orättvist: Att jag inte kommer att få se hur det blir med allt. Alla fantastiska farkoster som kommer uppfinnas efter att jag gått bort, alla svar på hur universum är uppbyggt som kommer att hittas, alla platser i Vintergatan vi kommer upptäcka där det finns liv på andra planeter. Hur dessa främmande civilisationer ser ut, livesändningarna från första handslaget med en främmande intelligens. Alla böcker som kommer skrivas, sånger som kommer att berusa oss, allt liv som kommer levas. Utan mig! Ja, döden är verkligen den ultimata förolämpningen.

Jag minns att min pappa strök mig över luggen, när jag låg i min dödsångest och inte kunde somna. ”Men tänk på allt du ändå kommer att få se. Och du, en dag kanske du också får barn. Den där rädslan du har, den försvinner då. Man tänker inte så mycket på döden när man är vuxen. Och mycket kommer att uppfinnas redan under din livstid. Kanske du kommer få vara med om allt det där. Sov gott nu.”

Och jag somnade. När dödsångesten avklingade visade det sig att den egentligen grundade sig i framtidstro. Teknikvänlighet! Optimism! Allt låg framför!

Idag när jag nattar mina barn säger jag inget om att vi tyvärr vet ganska säkert hur det blir med allt. Hemma källsorterar vi lite, vi säger ibland att bilen pruttar bensin och det är inte så jättebra, men på det hela håller vi tyst om vad vi vet om klimatet. Ändå tycks det som att mina barn, genom teve och skola och kamrater, har förstått ett och annat. Och deras ångest handlar inte om att de inte kommer att få se allt fantastiskt i framtiden, utan tvärtom.

De undrar hur mycket som kommer att finnas kvar.
Kommer det att räcka till dem?
De är rädda för vad de kommer att se.

På det sättet har klimatet redan börjat påverka oss. Den optimism som världsbilden vilade på när jag växte upp (såvida inte atomkriget förstörde allt), den finns inte kvar på samma sätt hos mina barn. Ordet framtid har en helt annan, mycket mer negativ, laddning för mina barn än vad det hade för mig.

När deras frågor blir riktigt specifika ljuger jag för dem. Nejdå, isbjörnarna klarar sig. De kan simma. Komma och bo hos oss. Jodå. Här i Sverige kommer maten räcka finfint. Nej, det blir inga krig. Det kommer i så fall ta låååång tid innan den där växthuseffekten dummar sig.

På punkt efter annan ljuger jag för dem. Som tur är så är jag en skicklig lögnare, eftersom jag samtidigt tror på vad jag säger. Jag ljuger helt enkelt för mig själv.
Och hade jag bara haft mig själv att ansvara för hade jag utan smärta kunnat fortsatt att ljuga för mig själv. Ärligt talat är jag cyniker i botten. Jag vet att vår rädsla för växthuseffekten bara är ett utslag av vår antropocentriska självupptagenhet. Du kan släppa loss hur mycket metan och koldioxid du vill och förändra hela atmosfären precis som den har förändrats många gånger förut – du kommer ändå aldrig kunna utrota livet på den här planeten. Visst, vi däggdjur kanske stryker med, men vi kommer att ersättas av andra livsformer. Liv är extremt svårt att utrota när det väl har fått fäste.

När jag sen fick barn kunde jag inte längre vara cyniker på samma vis. Cynism är en ju ansvarslös hållning. Jag behövde istället kolla några saker. Trafiksäkerhet: Vi borde skaffa några fartgupp utanför på gatan för att sänka hastigheten. Check. Hälsa: Vi borde skaffa radonsug och jag borde sluta feströka. Check.
Klimatet: Skaffa elbil?

Nähä … det räcker visst inte, insåg jag när FN:s klimatrapport damp ned. För att ha någon som helst vettig chans att hejda växthuseffekten behöver vi snarare skaffa typ en 5000 kärnkraftverk på Antarktis och köra igång dem på full patte omedelbart, så att vi genast kan stoppa all förbränning av fossila bränslen. Då kanske vi har en chans. Om några reaktorer smäller i luften så fine – vi får offra pingvinerna och leopardsälarna.
Hrm, det där var alltså inget som FN skrev; bara en logisk slutledning och ett konkret förslag. Men det är på den nivån vi tyvärr befinner oss.

Så det är faktiskt på vippen att jag överhuvudtaget skrivit på för Föräldravrålet. Jag har länge övervägt om jag inte istället ska göra som någon av mödrarna i Pompeji: ”Spring inte lilla vän, kom här till mamma och lägg dig hos mig. Nu blundar vi och tänker på annat. Jag ska hålla dig hårt intill mig, in i evigheten”.
Det vore så mycket enklare.

Men sen ser jag bränderna och krigen framför mig. Dessa infernaliska Tipping Points. Det värsta med klimatförändringen är att den bara kan hejdas innan den går över en viss gräns. Efter den gränsen är tyvärr dags att se sig om efter en annan planet. Det kommer tyvärr inte vara så att om hundra år så är kanske isbjörnarna utdöda, men rödhaken lever och järven tar sig och vi har fått lättare att odla kokospalmer i Skåne. Maldiverna finns inte längre och det är öken i Sydeuropa, men från Hamburg och uppåt är det helt okej och allt är lugnt.
Det är liksom inte på den nivån.

Det är bränder, förmodligen krig, farsoter, död och förintelse som hägrar. När permafrosten i Sibiren släpper och frigör allt metan, när isarna smält bara litet till, så att värmen mot polerna inte längre reflekteras, när de alltmer hejdlösa skogsbränderna frigör alltmer koldioxid – i det ögonblicket har planeten påbörjat massutrotningen av våra barn. Detta kan starta nästa decennium, eller nästa vecka. Men det kommer definitivt att ha startat innan min generation ligger i graven.

Åh, om det ändå bara hade gällt mina barnbarnsbarnbarn! Eller barnbarnsbarn. Då hade nog jag skitit i det här. Men … nu gäller det visst mina barn, och deras barn. Det är människor vars blick jag kommer att behöva möta när de en dag frågar mig: Varför i helvete gjorde du inget åt det, pappa? Vafan skaffade du fartgupp och radonsug för, din dumma jävel? Vad ska vi med det till?

Ja, vad ska de med det till.

Daniel Sjölin, pappa till Signe 6 och Elsa 4 år.

Recent Posts